Hedvig har precis börjat sjunde klass när en mystisk feber
bryter ut och snart är hela hennes familj sjuka. Mamma, pappa och lillebror. Hedvig springer
som en galning mellan deras sängar med febernedsättande värktabletter, vattenglas
och våta trasor som hon baddar deras brännande ansikten med men inget hjälper. Till
slut inser Hedvig att hon behöver hjälp men när hon ringer 112 tutar det bara
upptaget. Inte ens datorn med sitt Google och sjukvårdsupplysningar har några
svar. Innan natten blir till morgon är hela hennes familj döda.
Snart inser Hedvig att det inte bara är hennes familj som är
döda, febern har tagit alla. Hennes grannar, klasskamrater, alla i hela staden
är döda. Hon måste bort, bort från döda människor, bort från sorg, från rädsla,
skräck och ensamhet. Någonstans djupt under rädslan finns det ändå en överlevnadsinstinkt
och Hedvig cyklar bort till sin skola och hämtar tält, vattendunkar och en
överlevnadsbok från biblioteket. Snart kommer hon på att på stadsbondgården
finns det djur, mat och vatten men förhoppningsvis inga döda människor.
Nu måste Hedvig, en helt vanlig stadstjej, lära sig helt nya
saker. Hur mjölkar man en ko? Hur får man eld i en vedspis? Varför är just hon
kvar, hon är inte stark, inte någon naturkunnig scout, inte smart. Hon är liten,
rädd och osäker. Vad har man för nytta av det? Som tur är tar alla nya saker
hon måste lära sig bort lite av tankarna på allt det här. Men så en dag hittar
Hedvig fotspår i leran…
