Helt olika men lika bra

Magnus Nordin - Prinsessan och mördaren + Bo R. Holmberg & Katarina Strömgård - Eddie Bolander & jag

Jag har precis läst två lite äldre böcker, båda var mycket bra men väldigt olika. Prinsessan och mördaren av Magnus Nordin är en spännande historia med kidnappningar, mord, kärlek och misstankar. Här händer det stora saker hela tiden. När Markus kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet har en ny tjej börjat i klassen. Det visar sig att Nina, som den nya tjejen heter, och Markus bor grannar och snart är de bästa vänner. Efter en fest där Nina blir uppvaktad av samhällets stora idol, rockstjärnan Jajje, bestämmer sig Markus som blir lite svartsjuk för att gå hem ensam. På vägen hem råkar han se Ninas pappa som kastar något in i en skogsdunge. Dagen efter får han höra att en ung kille som jobbade åt Ninas pappa blev mördad under natten i närheten av den där skogsdungen. Ska han säga något till Nina?

Parallellt med historien om Markus och Nina får vi följa Fredrik som för ett år sedan blev drogad, misshandlad och lämnad att dö på en soptipp. Nu tror Fredrik att han har hittat den skyldige mannen och planerna på hämnd börjar ta form.

Eddie Bolander & jag skriven av Bo R. Holmberg och illustrerad av Katarina Strömgård är en helt annan typ av bok. Här händer det inte så mycket utan boken handlar mest om människor som inte är så bra på att prata med varandra. Steve har inte träffat sin pappa, Eddie, på åtta år men en dag ringer pappan plötsligt och berättar att han har flyttat hem till Sverige igen och vill gärna träffa Steve. När Steve börjar fundera på om han egentligen ens vill träffa sin pappa börjar han tänka på vad som har hänt de senaste åtta åren och om hans liv skulle ha sett annorlunda ut om pappan hade stannat kvar.

Eddie Bolander & jag är en grafisk roman, i det här fallet betyder det att författarna har använt sig av både bild och text för att berätta sin historia. I bästa fall kompletterar bild och text varandra så att det inte går att förstå historien om man inte läser både bild och text (som t.ex. i Johan Unenges Mitt extra liv som jag skrev om här), i den här boken skulle man kunna läsa bara texten och ändå förstå så gott som allting. Jag tycker väldigt mycket om historien i boken men bilderna tillför egentligen inte mer än att de är fina att titta på, vilket i och för sig räcker ganska långt ibland.